imorgon är det fredag
Jaha. När jag satt på metron på väg hem idag tänkte jag att jag skulle skriva ett bra inlägg. Ett inlägg som man blir glad av. Ett inlägg som visar min roliga sida. Ett inslag som visar Paris roliga sida. Men nu är jag inte alls pepp längre. Inte ett jävla dugg. Idag har varit en ganska bra dag, inget fel med den, men jag mår så himla dåligt just nu. Jag orkar inte det. Jag orkar inte att jag trodde att detta skulle vara halvjobbigt. Jag orkar inte att jag alltid måste bygga upp världens största förhoppningar inför saker. Jag orkar inte det. Det är så himla påfrestande att känna att jag egentligen inte mår så bra, men jag måste. Jag måste visa att jag vill lära mig franska. Jag måste försöka prata så mycketdet bara går. Jag måste vara aktiv, lyssna, ta in intryck. Men just nu är det bara så äckligt jobbigt. Just nu längtar jag inte till helgen för att få upptäcka saker och ha mysigt med min familj. Just nu längtar jagtill helgen för att det är ok att sova längre. Det är ok att säga att jag har en massa läxor, fastän jag ändå bara kommer att somna på min säng. 2 dagar i veckan som man kan försöka låtsas att man är hemma.
Jag vill inte bli en surkärring som sitter på metron och är arg över folk som inte utbrister "Pardon!" så fort man råkar vara i deras synvikel. Jag tror att jag är en lantis. Jag har svårt att anpassa mig till storstadsstressen. Jag kan spela med ett tag, men till slut blir det ändå bara att jag bryter ihop. Förhoppningsvis blir längden på mina perioder som jag kan hålla tempot uppe längr och längre för varje vecka som går. Annars vet jag inte hur jag ska klara detta. Varför ska jag alltid längta bort ifrån saker? Och varför måste Veronica Maggio ha skrivit den låten som passar så bra in på mitt liv just nu. Nu har jag åtminstone skrivit ett inlägg, något för er, så att ni inser vilken patetisk människa jag kan bli ibland.
alors.
Hej igen, det var ju ett tag sedan nu.
Jag har haft så svårt att styra mina tankar, som jag på något sätt ändå vill få fram i denna blogg. Jag vet inte riktigt vad jag tänkt på, men det känns inte som att jag har varit mig själv, om jag nu ens vet vem jag är. Igår tog jag en eftermiddagspromenix i det fina vädret. Satte mig vid trappan till Sacre Coeur och bara tittade, och tänkte. Det behövdes verkligen lite frisk luft in till min hjärna. Jag tror att jag tänker för mycket. Man tänker på varför man är här, hur kommer allt bli sedan, kommer man någonsin att kunna prata bra franska, kommer man någonsin kunna klara sig själv, hur kommer det sig att man känner sig ensam med en massa folk runt omkring sig, varför är man ledsen samtidigt som man är lycklig?
Idag vaknade jag iallafall med en enorm huvudvärk. Jag åt lite frukost, tryckte i min lite franska piller och lade mig och läste om Oscar. Jag förstår inte riktigt vad det är med mig. Jag som aldrig har huvudvärk i Sverige. Detta måste vara någon slags effekt av storstadsstressen och miljöombytet. Jag hoppas det är så. För i så fall, så lär det ju gå över. Någon gång måste ju allting ta slut. Den här resan, gymnasiet, jobbet, livet.
Nu borde jag gå och plugga lite historia innan min skype-timme börjar. Ska bli skönt att snacka av sig lite grand.
Kram på er där ute!
Håkan Hellström – Sång I Buss På Villovägar 2007
jeudi
Förlåt för att jag är så himla seg med att blogga, och förlåt för att jag ber om ursäkt för att jag inte gör det i varje inlägg också. Bättring Ebba! Nåväl. Idag är det torsdag. Haha. Nä, okej, seriöst. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag har haft en bra vecka i stort sett. Idag kom dock BMT med en sista-minuten-läxa till enbart mig och Axel. Kul. Man bara ÄLSKAR folk med så bra framförhållning. Det ärväl bara att sätta igång.
Jag har fortfarande inte fixat batteriet till min kamera, dåligt dåligt. Men jag ska! Och då ska jag ut och fota igen. Bl.a. Sacre Coeur och vyn därifrån. Helt underbart vackert och bara ett stenkast ifrån där jag bor!
Nu orkar jag inte skriva mer, men om det är något särskilt ni vill veta, så kommentera det, så ska jag försöka göra lite bättre ifrån mig i nästa inlägg.
Bisou!
Mando Diao – Ochrasy
vendredi
Hej.
Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag. Jag har börjat så många gånger, men det vill sig bara inte. Orden känns mest bara krystade. Det är inte det att jag vantrivs, jag trivs jättebra, men någonstans är det något som tar emot. Det känns jobbigt, för det känns som att jag inte har kontroll över det längre, jag vill ha kontroll. Jag vill inte att mitt liv inte ska bli någonting. Jag vill göra något av varje sekund. Jag tror att jag har insett det nu på den här första veckan i Paris. Jag vill inte hem, men jag tycker att det är jobbigt ibland... Jag inser nu att ovanstående text är sjukt förvirrande, men t'inquiète pas, för den är minst lika förvirrande för mig. Jag bara var tvungen att få ut lite omkring-hoppande ord ur mitt huvud.
Idag har varit en skön dag. Vi hade en liten historietimme, sen franskaredovisning. Redovisningen gick ganska bra, tror jag. Och sen hade vi vår första lektion i FFK (Frankrike och fransk kultur). Det var verkligen jättemysigt. Vi tog Metron till Notre Dame. Sedan gick vi igenom Latinkvarteren och vidare till Saint Germain. I Saint Germain tog vi en kopp choklad. Det var nog den bästa choklad jag någonsin druckit. Den var bara helt perfekt. Som att dricka smält choklad. Fast bättre. Vi gick på en liten shoppingtur i kvarteret också, och jag hittade ett par skor. Ett par Converse-aktiga, på rean kostade de bara 9.68 så jag slog till. Nu på kvällen har det varit en välkomsfest för oss Polhemmare. Det var helt okej, men det kändes lite awkward. Vet inte varför. Kanske har fått lite väl intryck idag bara. 
Nu ska jag nog lägga mig med min bok och vila upp mig inför morgondagen då jag, Emma, Hanna och Tekla har planerat att besöka Sacre Coeur.
Bisous mes amis!
Lars Winnerbäck – Varning för ras
Paris
Ja. Då sitter man äntligen här, i sitt rum i Montmartre. Det känns jättebra, verkligen. Mitt rum är ganska stort, jag har en skön säng, internet funkar, mycket trevlig familj. Vi anlände igår, hela resan gick jättebra. Först så åkte vi till Mederic, lågstadieskolan. Där fick vi en massa info och lite lunch. Vi tog en liten promenad och fick se L'Arc de Triomphe. Sedan var det fika tills värdfamiljerna kom och hämtade oss. En efter en hämtades, så sist kvar blev Melina och jag. Sylvaine, min värdmamma, kom cirka 40 minuter sent, men det gjorde inte så mycket. Det var kul att man äntligen fick träffa henne. På kvällen blev det sedan lite fest. Sylvaines kompisar + barn kom och hälsade på. Det bjöds bland annat på gåslever och champagne.
Idag har det mest varit lite runtvandringar och vad man ska tänka på när man går ut i Paris. Just nu är jag jättetrött, och smart som jag är har jag glömt att köpa mellanmål. Nåväl, det är bara till att stå ut till Sylvaine kommer hem, eftersom att jag är för feg för att fråga om jag kan ta något. Nu ska jag läggamig och läsa en bok.
Bisou! <3
Coldplay – Lost?
Nyår och melankoli
Ja. Usch. Paris-paniken har anlänt. Jag sitter bara här i min säng och tänker, lyssnar på musik och gråter. Ja, gråter. Anna ringde nästan direkt efter att jag kommit hem från henne. Lilla vännen! Jag kommer att sakna dig, det är helt obeskrivligt. Sedan Anna ringde så har jag bara lyssnat på en massa lugn, halv-depressiv musik. Bra val Ebba, riktigt jävla bra val! Imorgon är sista dagen på länge innan jag får se allt igen. Hm. Ja. Nä. ARGH! Jag är helt tom, men samtidigt så fylld med känslor. Känslor som är så svåra att få ut perfekt matchade ord till.
Igår var det iallafall Nyårsafton. Det blev en lyckad kväll, trots att det var lite pinsam tystnad i början. Vi hade ju första parkett till alla raketerna också! Underbart. Men när man står där, i Dalby, på Nyvångsskolans tak, en iskall natt mellan två decenium, så kan man ju inte hjälpa att man blir rörd. Tack för alla fina sms också! Åh, nu kommer tårarna igen. Jag måste sluta nu.Bisous mes amis!
Antony & The Johnsons – Hope There's Someone
