ebbapaulina

yeah you cooked his dinner. Ja, ingen gjorde middag till mig idag. Ingen sa åt mig att jag på något sätt själv skulle göra middag. Ingen sa åt mig någonting. De ord som blivit yttrade till mig var "Hej, vem är det? Ca va". C'est tout. Så istället för att ta någon middag nu vid halv elva, så fick det bli lite tårar. Varför vet jag egentligen inte. Kanske för att tårar fyller hålrum. Tårar mättar. Man kan bli mätt på tårar. Jag blev det idag. Tårar och förkylning är dock ingen bra kombination. Fyller för många hål. Hål som man vill ha fria. Till exempel ens luftvägar.

På lördag flyttar jag för en vecka. Är inte jättesugen. Något som jag är sugen på det är att stanna i detta rum i 2 veckor. Bara jag, täcket och ett anteckningsblock. Då kanske jag kan få ut något vettigt av vad jag vill säga, av vad min hjärna egentligen säger till mig. Jag är inte supersugen på att lära känna en nya familj, ta in en massa nya uttryck. Jag är för orkeslös för tillfället. Det som stör mig är att detta förmodligen bara är psykiskt. Jag behöver en psykolog eller nått. Eller en Anna. Jag behöver verkligen en Anna. Och en ostämd gitarr eller något. Jag känner mig lite som en ostämd gitarr. Bortglömd i ett hörn. Lite miserabel, men jag har ändå lite vilja och potential till att låta vacker. Paris är fint. Håkan Hellström är bra. Jag måste börja skriva glada inlägg snart, för att visa den fina biten av Paris också. För Paris är en bra stad, det är den. Det är bara mycket enklare att skriva om jobbiga saker. Mycket enklare att skriva om sånt som får en att må dåligt. Det är lättare att sätta ord på de sakerna. Det känns som att mitt ordflöde låter bättre om jag skriver om dåliga saker. Konstigt va?

Bisous.