ebbapaulina

Men men, var tacksamma gott folk. För en gångs skulle tänkte jag dela med mig av mina tankar om mig själv. Haha, okej, världens mest egoistiska mening, någonsin.

Jag har varit sur och ledsen i snart tre veckor. Har inte själv lyckats fastställa någon diagnos på detta beteende och det stör mig enormt. Jag vet inte vad felet är. Jag har skitkul med alla mina kompisar. Jag har sköna fritidsintressen. Jag känner mig inte stressad i skolan? (ok, lite, men inte så mycket.) Sen kom jag fram till det lite grand så där på en höft; Jag känner mig ensam. Jag vill att någon ska vilja ha mig, känna mig behövd av andra än sina vänner och familj. Ångest. Pojkvänsångest. Pinsamt, men sant. Jag har aldrig haft behovet innan, men nu märks det så jävla tydligt.

Så vart finns du? Häng med mig, snälla?